För dig som är intresserad av Sunne och Fryksdalens lokalhistoria finns det mycket spännande att hitta i hembygdsföreningens digitala bildarkiv. I arkivet finns cirka 44.000 bilder och antalet ökar varje dag. Här finns bilder du minns och bilder du inte trodde fanns.
Sunne Hembygdsförenings bild- och ljudarkiv skapades år 2000 och förlades till andra våningen på Annefors skolhus. Sedan starten har 2–3 personer varit sysselsatta med att scanna och registrera bilder i databasen Sofie. Till största delen är det porträtt som tagits fram, men även många skol- och konfirmationsbilder. De kommer mestadels från fotografen Sven Karlssons ”Foto-Karlsson” stora samling av glasplåtar som hembygdsföreningen fick som gåva 1973. ”Foto-Karlsson” var verksam som fotograf i Sunne mellan åren 1935–1973.
I arkivet finns även bilder efter andra fotografer som varit verksamma i Sunne med omnejd, några som kan nämnas är bl. a Axel Aurelius, D. O. Holmquist, J. Wästling, Daniel Olsson.
Mycket återstår att digitalisera som t. ex. en stor mängd mjuknegativ, vykort med uppskattningsvis 700 olika motiv, många gamla fotoalbum och övriga pappersfotografier. Och sist men inte minst alla nutida bilder, föreningens arrangemangbilder m. m. Digitaliseringen är ett sätt att bevara bygdens och samhällets utveckling i bilder till eftervärlden. Arbetena vid bildarkivet gör oerhört viktiga insatser i bevarandet och tillgängliggörandet av Sunnes sockens historia.
En viktig målsättning inför framtiden är att få Bildarkivet tillgängligt och sökbart på ett enklare sätt och för flera via en hemsida på internet, där bilder kan beställas och även identifieras.
Kontakt med Bildarkivet
Öppet varje dag 9–16
Sunne Bild- och Ljudarkiv
Anneforsskolan
Hembygdsvägen 7
686 31 SUNNE
tel: 0565-101 20
bildarkivet.sunne@telia.com
Ur Sunne-Tidningen lördag 11 januari 1936
Före detta sunnefotograf berättar
Det var ett ganska vanligt bruk bland bondgummor i Värmland för ett 30-tal år sedan, att de dränkte in håret med sockervatten, innan de skulle till fotografen, så att det låg som en hård, blank hjälm över vudet. Det riktigt knastrade i det, om man rörde vid det, berättar fotografen Axel Aurelius, som varit med i yrket sedan över 45 år. Efter att länge ha bott i Sunne är han sedan snart 20 år bosatt i Göteborg och hade födelsedag dagen före julafton, då han fyllde 65 år. Han blev då intervjuvad.
- Ibland kommo de också med håret insmort med smör som stank härsket lång väg – men det syntes ju inte på bilden. Det var den tidens permanentering, fortsätter hr Aurelius. För resten fick fotografen vara tusenkonstnär i långt högre grad då än nu, även som hårfrisör fick han ingripa. Ty de unga flickorna ville inte ha håret åtsmetat, utan i stället skulle locktången ständigt vara till hans.
Det har blivit väldig skillnad på publiken i snart sagt alla avseende. Det var länge många som helt enkelt voro rädda för att gå till fotografen, och när de skulle gå dit, var det ett oerhört företag de kastade sig in i. Jag gjorde för min del vad jag kunde för att ta bort skräcken, genom att ge ut en liten bok för mina kunder in spe.
Och hr. Aurelius plockar fram ett litet häfte med titelm,“Se glad ut! Kortfattade råd angående fördelaktigaste sättet att fotografera sig”. Efter förordet kommer en lugnande redogörelse för fotografikonstens historia, följd av kapitlen: råd vid val av olika slags fotografier, vädrets inflytande vid fotografering; om fotografering av barn; om fotografering av vuxna; om klädsel vid fotografering. En sådan här bok skulle verka enbart löjlig nu, men när den trycktes 1907, var den till god nytta uppe i Värmland, där jag hade fem ateljéer med huvudkvarter i Sunne, landskapets största rörelse i sitt slag.
Att försöka rubba den som en gång har placerat sig i fotografens stol, var som att ta i ett träbeläte.
Därför var det bäst, tänkte jag, att försöka mjuka upp dem i förväg, fortsätter hr Aurelius och pekar på några rader i “Se glad ut-häftet”: En sak man måste avråda från när det gäller barn, är bruket att låta dem flera dagar i förväg inöva det ansiktsuttryck man vill hava fram. Dylik exercis är alldeles ändamålslös. Även vid fotografering av fullvuxna gör fotografen, stundom den iaktagelsen, att ansiktsuttrycket blivit i hemmet inövat framför spegeln. Dylik ansiktsmuskelexercis röjer sig för fackmannen genom säkra tecken.
Det var för övrigt inte alla gånger ansiktet var det viktigaste. Det gäller att komma ihåg många andra detaljer. Jag glömmer inte den familj på 14 personer, där husfadern var synnerligen belåten med provkortet, tills han varit hemma och visat det för mor i huset. Då kom hela familjen tillbaka och ville bli tagen igen. Och varför? Jo, på minsta lillflickan hade bara ena benets byxspets stuckit fram under kjolen. Man ville allt ha båda de fina spetsarna synliga!
Det ordnades som så mycket annat på den tiden med retuschering.
Bilderna är klickbara
